ÄS UNS står för Ätstörning utan närmare specifikation, och är en term som används inom psykiatrin för att beskriva en ätstörning som inte faller inom ramarna för någon av de andra etablerade ätstörningsdiagnoserna, som anorexia och bulimi. Vilka symptom som en person som diagnosticeras på detta sätt uppvisar kan variera stort, från att uppfylla alla krav utom ett för en viss ätstörning, till beteenden som är en blandning av flera olika störningar. Vanligtvis kan dock de patienter som diagnosticeras med ÄS UNS klassificeras i tre olika grupper: de som nästan kan diagonsticeras med bulimi eller anorexia, men inte riktigt; de som uppvisar en blandning av symptom från båda sjukdomarna; och de som uppvisar extremt ovanliga ätvanor som inte är ett symptom på varken anorexia eller bulimi. Sådana ätvanor kan till exempel vara att man framkallar kräkningar efter att bara ha ätit en liten mängd mat, men man behåller normal vikt, eller att man tuggar och spottar ut stora mängder mat utan att svälja något av den.
Även om anorexia är den ätstörning som får mest medial uppmärksamhet, och som de flesta känner till bäst, är ÄS UNS den vanligaste diagnosticeringen bland ätstörningar. Faktum är att ungefär 60 procent av alla vuxna som behandlas för ätstörningar har diagnosen ÄS UNS.
De som diagnosticeras med ÄS UNS lider ofta samma risker som de som drabbats av anorexia eller bulimi. Konsekvenserna kan med andra ord i värsta fall vara döden, men redan långt innan sjukdomen har gått så långt kan patienten få andra symptom, som yrsel, svimningsattacker, menstruationsbortfall, näringsrubbningar, hudproblem och ett försvagat immunförsvar. Det sistnämnda kan i sin tur leda till att den drabbade insjuknar i andra sjukdomar, som vanlig förkylning, öroninflammation eller andra inflammationer.
Precis som andra ätstörningar måste personer som diagnosticerats med ÄS UNS få behandling i form av psykoterapi eller annan psykologisk terapi. Om ätstörningen har lett till allvarlig undernäring, kan behandlingen även behöva inledas med fysisk behandling i form av sondmatning. För att patienten inte ska återgå till samma skadliga beteende som förut krävs dock psykoterapi, då en långsiktig behandling av sjukdomen bara kan ske genom att förändra patientens självbild och de underliggande psykologiska problemen.