Ätstörningar kan vara både synliga och osynliga och trots att man i Sverige informeras en hel del om dem så finns det fortfarande mycket med missförstånd. En människa som lider av anorexi är inte nödvändigtvis pinnsmal och det handlar inte nödvändigtvis om att vilja vara modellsnygg. Även om ätstörningar är vanligast förekommande bland tonårstjejer så är det också många killar som drabbas och det finns människor i alla åldrar som lider av ett osunt förhållande till sig själva och sina kroppar.
Anledningen till att just yngre personer drabbas oftare av ätstörningar är att man i tonåren har en hel del fysiska och psykiska förändringar att gå igenom. Pubertet medför dels att man kan fluktuera i vikt, att man får akne och målbrott men också att man är på väg att bli en sexuellt mogen vuxen. Medan vissa yttre problem går att komma över rätt enkelt som till exempel att få fina tänder med tandreglering så sitter andra på insidan och är mycket mer komplicerade.
Rädslan att tappa kontroll
Hos personer som lider av ätstörningar finns det ofta många underliggande anledningar till deras problematiska förhållande till kroppen. Ett vanligt sådant är att man är rädd för att tappa kontrollen över sin tillvaro och det kan bero på allt från inre, turbulenta känslor till skilsmässa inom familjen eller sexuella övergrepp. Att åtminstone kunna se ut på ett visst sätt blir en fix idé och man gör sin problematik ”enkel” genom att koncentrera den på vad man äter. Den brittiska sångerskan Florence Welch från gruppen
Florence and the Machine beskriver sina ätstörningar i låten ”Hunger” som ett sätt att ersätta sina känslor av ensamhet med hunger. Det är lättare att kalla tomhetskänslan för hunger än brist på kärlek, sjunger hon uttrycksfullt.
Människor som inte lider av ätstörningar har ofta väldigt svårt att förstå personer som ser maten som ett överväldigande problem och särskilt när det kommer till anorexia bemöts den lidande ibland med förakt. Kommentarer som ”ät en hamburgare” och ”fan vad spinkig du är” skär som en kniv i hjärtat på den drabbade och de är lika okänsliga som när man säger till en svårt deprimerad människa att rycka upp sig. Det krävs år av terapi och stöd att komma över en ätstörning och för många människor är det frågan om en livslång kamp.
Precis som i fallet med många andra psykiska och fysiska problem så det enda sättet är att komma över det dåliga bemötandet och oförståendet med information. Ju mer man lär sig desto mer kan man hjälpa både sig själv och andra. Har man en vän eller en kollega som verkar träna lite för mycket och äta lite för lite kan man istället för att kritisera bjuda ut denne på en kopp kaffe och försiktigt fråga hur det står till. Det betyder inte att personen i fråga genast kommer att öppna sig som en bok, men det kan vara ett steg i rätt riktning.